på svenska

på svenska

Ludwig i Torgau med ‘sina’ gamla bojor

Offer för Hitlers blodsdommere

(Boken finns på danska, tyska och engelska, tyvärr inte svenska. Detta är en svensk sammanfattning)

Ludwig Baumann ser inte sig själv som någon hjälte. Han hade bara varit en ung man med livet framför sig. Han ville leva, inte dö för en sak som inte var hans. ”Varför skulle jag resa till främmande länder och skjuta människor som aldrig hade gjort mig något illa?” Detta frågar han sig i dag nästan sextio år efter att kriget som förstörde hans liv äntligen slutade. Nej, varför skulle han det?
En mörk natt i juni 1942 deserterade två unga män, bägge två från Hamburg, från sin flottbas i Bordeaux, Frankrike. “Vi hade förstått att detta var ett kriminellt krig, ett folkmord. Vi ville inte vara soldater. Vi ville inte slå ihjäl och lemlästa.” Nästa dag blev de två vännerna arresterade av en tysk patrull nära gränsen till den del av Frankrike som inte var ockuperat. ”Dom tyckte det var något misstänkt med oss, men då vi hade bytt till civila kläder med baskermössor och allt tog dom oss för att vara obeväpnade fransmän och tog oss med tillbaka till deras huvudkvarter för förhör. Det var en besynnerlig situation. Dom gick där framför oss med sina gevär hängande över skuldrorna… och vi hade laddade pistoler i fickorna. Vi kunde ha skjutit dom, men vi gjorde det inte. Nej, man kunde inte göra något sådant! När vi till slut kom fram till deras högkvarter slutade det naturligtvis med en katastrof. Dom upptäckte snabbt att vi var förklädda desertörer och nu startade vår lidelsesväg på allvar.”
Tyska desertörer från andra världskriget är glömda offer för hemsk brutalitet och förföljelse. Nej, det har inte varit mycket intresse för dessa mäns öden. Det har inte varit mycket intresse för dessa tusentals unga ”förrädare,” som nekade att låta sig missbrukas som verktyg för terror och folkmord. Dom blev torterade och ihjälslagna av nazistiska krigsdomstolar; dom fortsatte med att bli förföljda och utfrusna av efterkrigssamhället – i dom flesta fall intill den dag döden befriade dem från deras själsliga plågor – och dom var och är fullständigt glömda av den övriga världen, som alltid – om den överhuvudtaget kände till deras existens – har vänt dem ryggen. Nej, fegisar var dom, smutsiga förrädare som hade svikit sitt fädernesland och egna kamrater. Vad förutom förakt hade dom förtjänat? Det kan väl inte vara någon överraskning att framträdande politiker, inklusive kansler Kohl, har kämpat i åratal mot den lagstadgade rehabiliteringen av dessa män av vilka nu endast några få fortfarande är i livet. Efter en lång, hård kamp av den förutnämnde Ludwig Baumann (nu 82), de Gröna och det lilla socialistiska partiet PDS blev våren 2002 en halvhjärtad lag stadfäst i parlamentet med minsta möjliga parlamentariska majoritet. Länge efter att dom flesta av dom redan var döda, ändrades i det minsta i teorin nu den kriminella statusen för många av dessa män. Men vad var detta i verkligheten värt? Också efter detta sista steg i en tragisk kamp för rättvisa blir ”förrädare”, däribland människor dömda för att ha deserterat till ockuperade länders partisan- och motståndsgrupper, fortfarande betraktade som kriminella och tidigare straffade. I efterhand betyder det ju att dagens politiker därigenom fortfarande erkänner dessa nazistiska domstolars – och i dess förlängning också själva naziregimens – rätt att ha existerat.
En militärlag utan nåd var Hitlers väg till seger. Han hade lärt sin läxa från första världskriget där ”endast” 48 tyska soldater hade blivit avrättade. Detta var enligt honom och hans nazistiska vänner ett daltande som till sist hade lett till en demoralisering av krigsmakten. Detta var enligt Hitler orsaken till den ödesdigra upplösningen av kampmoralen och det skamliga nederlaget för fäderneslandet. Nej, denna brist på disciplin skulle inte återupprepas, och det blev den inte. I Mein Kampf underströk Hitler, att desertering alltid skulle straffas med döden, och mer än villiga militära domstolar började snabbt leva upp till hans brutala förväntningar. Resultatet var chockerande: Vid krigsslutet hade tjugo tusen soldater blivit avrättade och tusentals andra hade dött i straffbataljoner och koncentrationsläger. De hade allihopa brutet eden: eden som inte var svuren till det tyska fäderneslandet, inte till dess folk eller grundlag, men till själva Hitlers person: Jag svär vid Gud och denna heliga ed, att jag skall visa oförbehållsam lydnad till Adolf Hitler, Führer av det tyska riket…’ För ett sådant lojalitetssvik fanns ingen nåd.
Erich Schwinge var en av dom mest maktfulla militära juristerna av sin tid och enligt honom var det ständiga hotet om död helt avgörande för att varje enskild soldat skulle kunna bli ett lydigt och effektivt redskap i nazisternas grepp. Schwinge tjänade trofast saken som en ivrig åklagare och krigsdomare och hade i själva verket också själv skrivit mycket av själva grundlagen till detta juridiska massmord. Vad mer: Efter kriget undgick han lätt och behagligt efterkrigstidens denazificering-kampanj och fortsatte i många år som en respekterad rådgivare helt i mitten av regeringsadministrationen i Bonn. Ingen annan än Heinrich Himmler hade tyckt att ett av Schwinges domslut nog var en smula för brutalt och hade blandat sig i rättsprocessen till fördel för offret, men inte heller det blev ansett som något hinder för en framgångsrik karriär i efterkrigstidens Förbundsrepublik. Nej, Schwinge hade goda vänner där det behövdes och han kunde fortsätta som om ingenting hade hänt. Han skrev efterkrigstidens krigsjuridiska historia själv och rentvätten kunde fortsätta helt ohindrat.
Den dömde ynglingen var länkad i tunga kedjor natt och dag. ”Det skramlar fortfarande i mina öron,” säger Ludwig när han i dag tänker tillbaka på sina många dagar i djävulens klor. Efter tio långa månader i dödscellen, varje dag i skräck för att det kunde vara den sista, blev en ändring av domen plötsligt annonserad och via ett koncentrationsläger hamnade Ludwig till sist i det beryktade militärfängelset Fort Zinna i Torgau. Här blev han tvungen att övervara avrättningar av andra desertörer, och i dag förföljer dessa hemska minnen honom i hans drömmar – liksom dom gör och har gjort med så många av hans lidelsesbröder. Nej, Ludwig var inte ensam. Bakgrunden var ofta rätt olik, men många unga män hoppade av efter att ha förstått vad det hela i verkligheten handlade om.
Peter Schilling var uppväxt i en preussisk prästgård, där han från en tidig ålder blev fostrad i obegränsad respekt för auktoriteter. Farfar var stolt över sina tre söner som alla hade fått utmärkelser för sina hjältemodiga insatser för kejsare och fädernesland under första världskriget. En trofast kristen var han den gamla patriarken, Gudsfruktande, ren i sinnet, ja, som tagen direkt från en historiebok om den typiske stereotypen. Nej, han var ingen nazianhängare men ändå: Führern glömdes aldrig i hans bordsbön och att utmana auktoritetsfigurer, det var för farfar det samma som att smäda den allsmäktiga Fader själv. Fem av hans barnbarn miste sina liv på andra världskrigets slagfält och farfars bön som svar på det var: ”Gode Gud, jag tackar dig för att du har accepterat dessa martyrer för vårt fäderneland.” Är det konstigt att Peter – under inflytande av detta – ivrigt och villigt anmälde sig som frivillig till krigsmakten. Den unge Schilling varken kunde eller ville vänta tills han skulle bli tvångsinkallad. Nej, han ville in så snabbt han kunde; han längtade desperat efter att bli en del av denna kampanj – överbevisad om att världen nu skulle bli räddad av den tyska själen och livssynen. Det gick dock inte länge innan Peter hade förstått att detta också betydde en skrikande Goebbels och hans hysteriska flock av supportrar. Han hade fått nog och beslutade sig för att fly. Peter deserterade på grund av sitt samvete men farfar såg det från en annan synvinkel. För honom var det feghet; det var förräderi. I stället för att bringa en sådan skam över familjen hade han föredragit om pojken, modigt och trogen saken, hade blivit sliten i småbitar av en fiendes bomb. Nej, det var inte att vara stolt över att han hade tagit sitt eget beslut, flytt över gränsen till Schweiz och slutit sig till den franska motståndsrörelsen för att kämpa mot sitt eget fädernesland. Att detta fädernesland var en nazistisk diktatur som var sysselsatt med att förstöra halva världen var ingen ursäkt.
Helmut Kobers ungdom var en annan. Tidigt i livet blev han förd längs den fria tankens stig. ”Tag dina egna beslut,” upprepade pappan igen och igen. “Du skall inte låta någon kuva dig.” Helmuts barndomshem var färgat av övertygelser baserade på en humanistisk livssyn och dessa blev han trogen livet ut. Nej, från första början och helt i linje med hans föräldrars budskap opponerade Helmut sig mot den regim som hade tvångsinkallat honom till ett kriminellt fälttåg. Genom hela kriget kämpade han med flygblad och affischer och försökte upplysa sina kamrater om vad de allihopa hade kommit till att vara inblandade i. När möjligheten äntligen kom deserterade den modige radiotelegrafisten till fienden och fortsatte därifrån som hallåman att sända uppmaningar till dom tyska trupperna att fly från nazisterna. Detta förräderi kostade Helmut en dödsdom i sin frånvaro från domare Schwinges kolleger, frustrerade över att dom inte kunde få tag i honom levande.
Till skillnad från så många andra som dog en miserabel död i straffbataljonerna på östfronten så överlevde Ludwig Baumann mirakulöst också detta efter att ha blivit sårad i Ukraina kort före krigsslutet. Kort tid därefter under julen 1945, var han tillbaka därhemma men desertören kunde inte komma tillrätta med sitt liv; han kunde inte klara diskrimineringen; han kunde inte leva med föraktet. Liksom så många andra var Ludwig förstörd i själen. Hans liv var i spillror. Det var svårt att vara tillbaka i samhället då den som hade nekat att vara en del av terrorn nu efteråt tycktes förstöra den gemensamma förträngningen av det förflutna. Hitlers kamrater hade nästan över en natt bytt till att bli den nye kanslern Adenauers ekonomiska underbarn och här var det inte tid till skam eller självkritik. I denna ekvation var desertörerna inget annat än ett irritationsmoment.
För andra var livet lättare. Den konservativa politiska unionen CDU/CSU försvarade energiskt krigsdomarna. Ja, dom inbjöd med glädje sina bruna vänner till att fortsätta sin marsch under en ny flagga och rop om rättsförföljelse blev stämplat som en nedsmutsningskampanj och en simpel häxjakt. På detta sätt slapp många domare med blodbesudlade händer undan och hjälpta av inflytelserika personer fick också ovannämnde Schwinge lov till att i decennier framöver fortsätte att propagera för sin sak. En av dessa supportrar var Professor Franz W. Seidler Försvarets Officershögskola i München, som var lycklig över att följa en stig som hade blivit lagd av nazisterna. Många år efter kriget slog Seidler bland annat fast att desertörerna inte hade varit annat än mindre värdiga folk från dåligt fungerande familjer, och att deras intelligens inte hade varit hög nog till att prestera motståndskamp… Dessa uttalande passade fint in i efterkrigstidens syn på dessa män.
I mitten av åttiotalet – den gång fredsrörelsen hade sin storhetstid – vågade sig Ludwig till sist ut ur sitt sociala gömställe och äntrade den offentliga scenen. Den nya generationen, för vilken styv disciplin inte längre hade högsta prioritet, hade givit honom styrkan att stå fast vid det som han hade gömt i sitt inre i över fyrtio år. Hans egen generation önskade glömma men nu ville han inte låta dom slippa undan så lätt. Ludwig hade vägrat att slåss för Hitler, men nu som ordförande i en ny förening för Hitlers få överlevande desertörer skulle han slåss för sin egen och sina kamraters värdighet och mest av allt skulle han slåss för en fredlig framtid fri från missbruk av unga människor i kriminella krigsäventyr.
Det var en varm dag i juni 1992. Kriget hade vänt tillbaka till Bosnien och en utländsk gäst betraktade ett tåg som långsamt passerade stationen i Subotica. Det var till bredden fullt av människor och beväpnade vakter patrullerade spåren. Dom gav honom order om att lämna platsen men inte förrän han hade kommit tillräckligt nära för att lyssna till några män som lutade sig ut genom ett öppet fönster. ”Muslimer från östra Bosnien,” viskade dom hastigt till honom. Dom var nu på väg till den ungerska gränsen och ett liv i exil. Stängda godsvagnar och beväpnade vakter, massarrestationer och deportationer, gjorde det helt omöjligt att fly från ekon från det tredje riket. Här ett halvt århundrade senare ser vi honom igen: diktatorn som förför ett helt folk. Här ser vi igen honom massakrera sina grannar, användande sin underkuvade ungdom till att utföra sitt smutsiga hantverk. Man kallade honom Hitler och Stalin i går, Milosevic och Saddam Hussein i dag, och i morgon kommer han att heta noget helt annat. Samma gamla historia ännu en gång.
Det var inte så länge sedan desertörer och vapenvägrare flydde igen – nu från den jugoslaviska vapenmakten – för att söka skydd i resten av Europa. Dom ville inte vare del av ett folkmord, sade dom. Dom ville inte slakta sina medmänniskor, när kriget nu igen hade brutit ut på Balkan. Men hos oss blev dom bara bemötta med förakt och order om att vända tillbaka: ”Vad vill ni här? Tag hem och kämpa för ert land!” Jag kan knappast säga att jag blev överraskad. Detta hade mina erfarenheter lärt mig att inte bli. Som fängelsesjukskötare hade jag några år innan sett hundratals av irakiska och iranska krigsflyktingar inpackade i smutsiga och överfulla fängelseceller i Västra Fängelset i Köpenhamn. Vad var egentligen deras brott? Var det, att de inte precis hade sett fram emot att bli sprängda i småbitar av fiendemaktens landminor – bli massakrerade i fäderneslandets heliga namn – eller skjuta ihjäl andra utifrån samma principer? Dom hade allihop känt avsky mot diktatorerna; den iranske ayatollan och den irakiske ”presidenten på livstid” Saddam. Men, gjorde det någon skillnad? Nej, att fly från en diktators väpnade styrkor ger ingen rätt till skydd eller värdigt mottagande, då det i sig självt inte ger flyktingstatus. Dessa män trodde att dom hade kommit till himlen, men dom kom snabbt underfund med sanningen. Världen har uppenbart inte tid för desertörer, även om ett ökat antal av dom definitivt skulle göra denna planet till ett mycket säkrare ställe att vara. Nej, vi låter allihopa som om vi hatar blodtörstiga diktatorer, men fortsätter glatt med att avvisa dom som aktivt nekar att tjäna dom.
I dag då Milosevic och Saddam till sist står till rättsligt ansvar för sina dåd, skulle det vara på tiden att resten av oss också tittade lite närmare på sanningen: Var dom isolerat skyldiga eller finns det också andra som i rättvisans namn bör bära lite av denna börda? I en hel del fall hade vi ju varit dom, som hade sänt deras desertörer tillbaka för att ”göra sin plikt.” Skall vi nu stå till ansvar för att ha assisterat dessa mördare i att hålla på dessa män, dessa ofrivilliga verktyg i kött och blod utan vilka brott mot mänskligheten aldrig hade varit möjligt? Dessa män hade till sist gjort det smutsiga arbetet, och en del av dem hade vi skickat tillbaka, efter att dom själva trodde, att dom hade undsluppit sina plågoandar. Ja, vi hjälpte allihopa diktatorn genom att svika hans desertörer och motståndare, och genom att fortsätta på denna väg med att vända dem ryggen, kommer vi att fortsätta med att stötta ondskan oavsett i vilken förklädnad den dyker upp nästa gång.
Genomblöt av svett vaknar min gamla vän upp med ett ryck. Återigen hade någon knackat på hans celldörr. Hade uniformerade vakter kommit för att ta honom med ut för att skjutas? Nej, inte i natt, men kanske i morgon – en mardröm som upprepar sig natt efter natt också i dag ett halvt århundrade senare. I sömnen kommer minnena till liv, han är oskyddad, han kan inte gömma sig. I sömnen är Ludwig Baumann tillbaka i militärfängelset Fort Zinna, och återigen är han ett försvarslöst offer i Hitlers klor. Detta är desertörens själsliga plåga; det är hans livslånga nattliga helvete; det vill aldrig ge upp taget om sitt offer.